detailinthefabric

Dagarna gick och allting verkade bara bli sämre och sämre, hon fick hela tiden påminna sig om att det var inte slut än. Hon hade kanske en chans till med honom.

När det hade gått en månad och hennes hopp var nästintill borta började allting om, han var mer på henne än någonsin och hon fick faktiskt en känsla av att den här gången var det på riktigt, han ville ha henne.
Hon gick hem med en kompis och kände sig nöjd, den här gången skulle det bli hon och han. Hennes kompis skrattade och sa jaja det är gulligt att du fortfarande är patetiskt överkär i honom, ses imorgon!

Hon blev tagen, kändes som hon blev slagen till marken. Nu var hon här, precis där hon lovade sig själv att inte vara, hon var här och trodde att hon kunde fånga en vildhäst men hon hade glömt att även om man fångar en vildhäst är det alltid en vildhäst i själen. Hon hade glömt det enda som var viktigt, hon skulle ju inte falla för honom. Falla för hans beteende, falla precis som alla andra. Hon skulle ju inte bli en i mängden.
Hon stod utanför sitt hus och stirrade rakt fram, hon var omänskligt besviken på sig själv och visste inte vad hon skulle göra nu.
Sen kom han, han gick rakt fram till henne och frågade hur allt var, han pratade på men hon lyssnade inte. Hon tog inte in ett ord av vad han sa. Till slut skrattade han och frågade när dom två skulle ses, bara dom.
Det ryckte till inom henne och hon kunde inte ens tänka igenom sitt svar innan hon sa det
- Man behöver inte en prins för att vara en prinsessa. Hon flinade och gick in.

Nu räckte det, hon skulle ge sitt hjärta till någon som faktiskt ville ha det, någon hon kunde lita på.
Hon var nöjd den här gången på riktigt.