detailinthefabric

Dom kunde inte bara vara vänner. Om det var hennes eller hans fel var svårt att avgöra. Han skulle dock skylla på henne, det var hon som var så fantastik att man bara var tvungen att vara vid henne. Han visste att det var dumt, idiotiskt rent utsagt. Men så fort hon var nära ville han ha henne närmare. Han tog hennes mobil och flinade, om hon ville ha tillbaka den var hon tvungen att sträcka sig över honom, eller iallafall knuffa lite på honom. Vilket var exakt vad han ville, ha henne lite närmare honom. Han undrade om hon förstod vad som hade hänt med honom, han hade blivit kär, förälskad, fallit för henne. För allt med henne egentligen. Hennes skratt, henne skämt, hennes hår, hennes stil som var så egen fast ändå precis likadan som alla andras. Men kanske mest för hur hon fick honom att må, han orkade dubbelt så mycket, han var glad hela dagen, för att hon var i hans tankar. Han var helt enkelt hur kär som helst. Men det var mer komplicerat än så.
Hon slog honom, skrattade och sa
- ibland är du bara helt störd.
Hon log så där som hon kunde och det pirrade i hans kropp.
Hon tog tillbaka mobilen, började packa ihop sina skolböcker och det värkte när hon lämnade rummet och sa
- Sticker hem till min pojkvän, vi ses imorgon!
Han hade inte bara ont i hjärtat han hade ont i hela kroppen.