detailinthefabric

Hon tittade ner, rättade till tröjan, drog handen igenom håret, började le tittade upp direkt mot honom, hon kände att hela hennes kropp började regera på honom. Skakande ben, svettiga handflator, de klassika fjärliarna och hon kände hur den röda färgen började sprida sig till hennes kinder. Han möte hennes blick och hon sa hej. Han svarade snabbt med ett tjena och log så att man såg nästan alla tänder han hade. Hon ville så gärna bara gå fram och krama honom men hon var tvungen att svälja den viljan.

Hon skakade fortfarande efter att han gått förbi henne, herregud. Hur kunde hon känna så här för någon som hon inte ens kände? Hur kan man vilja ha någon man inte ens känner? Hur kan man ens vilja ha någon som mycket att man inte klarar av att vara sig själv? Vad var det egentligen med honom som gjorde henne så nervös?  Helt ärligt trodde hon att hon mest var nyfiken, nyfiken på hur han var, nyfiken på om hon skulle klara av att få honom men framför allt nyfiken på hur dom två skulle vara ihop. Tusen miljoner tankar och alla på honom. Eller alla tankar slutade till slut med att hon tänkte på honom. Men det var svårt att kämpa emot för att han var ju bara så underbar. 

Hon visste att om hon var modig skulle hon stanna och prata med honom i korridoren, för vad är det värsta som kan hända? Hellre ångra något man gjorde än ångra något man inte gjort. Men samtidigt var ju han superkillen för henne och vad hon visste var hon ingenting för honom. Men å andra sidan om hon inte skulle göra det skulle hon nog dö. Hon behövde honom. Hon behövde känna honom.

Hon drog handen igenom håret en gång till och svalde hårt, hon skulle stanna och prata med honom någon dag.