This time I'm ready to run
För två sommar sedan gick vi från Fredrik till tåget, minns dagen, solen strålade och jag hade jeansshorts. Roade mig med att sparka på stenar. Sen började diskutera det mest diskuterade ämnet då och kanske nu med, "vad ska du göra sen?" Jag minns inte vad jag svarade på frågan, om jag ens svarade. Jag minns att Anton sa att han funderade på au pair. Jag skrattade, sa åh Gud nej det skulle jag aldrig någonsin kunna göra. Jag tycker inte ens om barn.
Sen någonstans så vände det med barnen, jag började vara lärarvikarie och insåg att även fast det var väldigt jobbigt att vara vikarie åt fyrorna så var dom ju faktiskt väldigt söta.
Sen började jag jobba på dagis och där var det väldigt svårt att inse varför jag någonsin ogillat barn. Klart att det inte alltid var kul, ibland när någon grät och skrek att man var absolut dummast i världen kan jag inte påstå att jag älskade det. Men jag lärde mig att jag tycker faktiskt om barn.
Sen en kväll i höstas var jag jätteuttråkad och inte helt nöjd med att bo i Örebro, speciellt inte när mina vänner började flytta. Så jag googlade, au pair. Skrev upp mig för att åka till USA men sen kom Rebecca med förslaget att flytta hit istället.
Tror aldrig jag har varit så nervös som jag var när jag bokade biljetten hit och det är en väldigt konstig känsla att åka hemifrån utan att veta när man kommer tillbaka igen. Men jag ångrar absolut inte mitt beslut att åka. Även fast jag för två sommar sen aldrig trott på detta.
Kommentarer
Trackback
